Som hon var han en gång
Hundrackaren hade väckt honom igen. Mannen suckade djupt och ljudligt.
Paret som bodde väggen intill skulle kanske ha hört det om dom var vakna.
Hunden tittade på mannen med sina vattniga bruna ögon. Han behövde kissa.
Mannen reste sig upp, han gnuggade ögonen och drog på sig ett par byxor.
Han visste nog inte vilka, hans ögon var slutna.
Han hasade sig ut ur sovrummet, som var så litet att sängen ens rymdes var ett under.
Hunden följde efter, viftandes på svansen. Mannens blick fastnade i den smutsiga speleln i hallen,
han möttes av en bittert ansikte. Ett ansikte som saknade lycka, som inte saknade rynkor, fåror karvade i hans skinn, djupare än bäckarna ute i skogen. På huvudet hade dom få hårstråna han hade kvar blivigt vita för länge sen.
Ändå var han bara drygt 45. Han suckade igen medans han drog på sig sin slitna jacka, den var säkert femton år gammal. Hunden bara viftade på svansen medan den kopplades. De båda två gick sakna ner för trapporna i trappuppgången. Väl ute på gatan lät han hunden bestämma vart dom skulle gå, kanske skulle han försöka sova medans dom gick. Solen började röra sig i horisonten och mannen tittade upp, hans ögon fastnade på ett hyreshus på andra sidan vägen. Alla fönstren var släckta, förutom ett. Han rynkade sin panna, det blev inte så stor skillnad. Han kikade ner på sitt armbandur. Visarna visade att klockan var just efter tre. Han stannade och lät sin fantasi ta över.
Framför sig såg han kvinnan som bodde i den belysta lägenheten. Hennes änglalika ansikte sken likt hennes leende.
Hennes blåa ögon glittrade, she had the time of her life. Hon låg i famnen hos hennes livskärlek. Han lika vacker som hon. Han lika lycklig som hon. Natten lång tumlade dom runt bland täcken och kuddar, ändå tills resten av världen steg upp, då de somnade i varandras armar. När den unga kvinnan vaknade upp var hon ensam och det skulle hon förbli. Hur lång tid skulle det ta för henne att inse att han aldirg skulle höra av sig? Skulle hon hinna bli gammal och grå, och vad skulle hon då göra? Kanske skulle hon köpa en hund. En hund som skulle betyda allt för henne, även om den tvingade upp henne mitt i natten...
Kanske skulle hon bli lika olycklig som jag, tänkte mannen och gick vidare.
Paret som bodde väggen intill skulle kanske ha hört det om dom var vakna.
Hunden tittade på mannen med sina vattniga bruna ögon. Han behövde kissa.
Mannen reste sig upp, han gnuggade ögonen och drog på sig ett par byxor.
Han visste nog inte vilka, hans ögon var slutna.
Han hasade sig ut ur sovrummet, som var så litet att sängen ens rymdes var ett under.
Hunden följde efter, viftandes på svansen. Mannens blick fastnade i den smutsiga speleln i hallen,
han möttes av en bittert ansikte. Ett ansikte som saknade lycka, som inte saknade rynkor, fåror karvade i hans skinn, djupare än bäckarna ute i skogen. På huvudet hade dom få hårstråna han hade kvar blivigt vita för länge sen.
Ändå var han bara drygt 45. Han suckade igen medans han drog på sig sin slitna jacka, den var säkert femton år gammal. Hunden bara viftade på svansen medan den kopplades. De båda två gick sakna ner för trapporna i trappuppgången. Väl ute på gatan lät han hunden bestämma vart dom skulle gå, kanske skulle han försöka sova medans dom gick. Solen började röra sig i horisonten och mannen tittade upp, hans ögon fastnade på ett hyreshus på andra sidan vägen. Alla fönstren var släckta, förutom ett. Han rynkade sin panna, det blev inte så stor skillnad. Han kikade ner på sitt armbandur. Visarna visade att klockan var just efter tre. Han stannade och lät sin fantasi ta över.
Framför sig såg han kvinnan som bodde i den belysta lägenheten. Hennes änglalika ansikte sken likt hennes leende.
Hennes blåa ögon glittrade, she had the time of her life. Hon låg i famnen hos hennes livskärlek. Han lika vacker som hon. Han lika lycklig som hon. Natten lång tumlade dom runt bland täcken och kuddar, ändå tills resten av världen steg upp, då de somnade i varandras armar. När den unga kvinnan vaknade upp var hon ensam och det skulle hon förbli. Hur lång tid skulle det ta för henne att inse att han aldirg skulle höra av sig? Skulle hon hinna bli gammal och grå, och vad skulle hon då göra? Kanske skulle hon köpa en hund. En hund som skulle betyda allt för henne, även om den tvingade upp henne mitt i natten...
Kanske skulle hon bli lika olycklig som jag, tänkte mannen och gick vidare.
Kommentarer
Trackback
